Alltså det är ju snack om att feminismen har gått för långt, för långt för vem?
För långt för vadå?
Jo, det blir ju så att när det bubblar upp underifrån så ska det stängas av, läggas locket på. Det kokar ju över annars. Problemet med att det över huvud taget pratas om att "gått för långt" är ju faktiskt att så många varit passiva så länge. "En ny våg av feminism" Jo, välj dina ord så om du vill, jag skulle nog kalla det för en ny våg av medvetande.
Vi har ett behov av att sätta allt i fack, dela in tid i ramar och epoker precis som vi ska förhålla oss till normer. Hur är det över huvud taget möjligt att INTE se hur kontroll och komplett kaos faktiskt går hand i hand. När det som ska ge mig trygghet i framtiden gör raka motsatsen med mig just nu. När klara NEJ jag kanske ger ifrån mig i framtiden har TOLKNINGSUTRYMME så vill jag bara stanna i sängen, själv i typ resten av livet. Men nej, ändå inte!
Jag är väldigt medveten, ser saker från olika perspektiv. Reagerar om jag tycker att de behövs, det är kanske därför jag upplevs och har upplevts som trotsig under dåtida och nutida tonår av mitt liv. Vi kallar det för tonårstrots.
För att skydda dina barn vill du inte smutsa ner sinnet med vetskapen om att det finns så mycket våld, förtryck och hemskheter i världen. När du nått en ålder då majoriteten ser dig som vuxen människa, då är det plötsligt farligt att vara för medveten och tycka. Jag förespråkar trots, men aldrig den sorten som endast är avsett för att försvåra och förstöra, men alla dagar i veckan supportar jag det som görs för att främja allas lika värde och rättigheter. Det finns inget som heter kvinnofrågor. Fy vad trött jag blir på samhället, mest media som t.ex. skriver att kvinnofrågor är aktuellt just nu. I helvete heller.
Det som är aktuellt på riktigt just nu är att människor fått nog, nu. Men det är ju det att framförhållning är så viktigt. Det är egentligen det enda som politiker pratar om, bara det att det blir lite poetiskt när de pratar om framtid, något stort och diffust som är helt orört. Den är och förbli orörd, därför är det förbättring och förändring i nutid det enda som kan göra samhället något gott.
Men samtidigt så är det precis detta som inte leder någonstans, att jag någonstans i Skåne sitter och surar på att det inte är som jag vill att det ska vara, det blir ju inte någon förbättring om jag inte verkligen vill det.
Och jag vill verkligen att det ska bli bättre, det vet jag att det finns fler människor som vill.
Jag märkte det så tydligt i lördags på Moriska Paviljongen i Malmö, när dörrarna öppnades till stora salen hann jag knappt vända mig om innan det var helt fullt. Så mäktigt. Så mycket kärlek. Kommer leva på den ett tag fram över tror jag. Det behövs verkligen för att en ska orka med att kämpa för något bra, bara vetskapen om att en inte är ensam. Fy tusan vad den är stärkande.
Framtid. Fram tid. Nutid. Nu tid.
Jag lever i tiden, nu och jag vill också göra något NU för en ljusare framtid.
Och nu orkar jag.
/Ball utan mall
